Taragona är född 1995, e: Eighty Eight Keys xx Ue: Robin Z

Jag träffade Taragona första gången i maj 2006, jag letade efter en ny häst som jag skulle ha till tävling. Hon stod i en box i ett hörn när jag såg henne första gången, det var kärlek vid första ögonkastet. Hjärtat hoppade några extra slag. Så fin, så vacker! Jag visste redan då att det var henne jag ville ha! Någon provridning blev det inte, hon hade ett föl som skulle bli ett år och hade inte blivit riden på ett par år. Några dagar senare var vi för att hämta henne, lyckan var stor! Väl framme där jag skulle ha henne så släppte vi in henne i hagen till de andra, vilken häst! Hennes steg! Hon var så vacker! Hon väckte mycket uppmärksamhet bland de andra i stallet och jag kände mig som ett litet barn på julafton, jag var så glad... så stolt! Hon var garanterat den finaste hästen jag någonsin haft!

Dagarna gick och jag pysslade om henne mycket, var ute och gick med henne och lärde känna henne... efter två månadet var det dags att prova att rida henne. Hon var stor! Jag var van min lilla b-ponny på 126cm. Men Taragona var nåt speciellt. Dagarna fortsatte och vi tog en tur då och då. Hennes steg, hon var så mjuk att rida och jag kunde inte mer än att älska henne! Jag visste att en dag ska vi tillsammans ut på tävlingbanorna.

Men lyckan var kort... Hon blev halt ganska snart efter jag börjat rida henne, allt bara gick emot mig. Min gamla ponny var sjuk och Taragona var halt. Hon blev inte bättre, det var bara att åka iväg till en klink och röntga hennes ben. Hon hade ingen pålagringar eller nåt, och de förstod inte hur en sån häst med såna grova ben bara kan "gå sönder". Röntgen visade som sagt ingenting. Böjprovet markerade hon väldigt tydligt! Det satt i höger fram knä, men någon orsak hittade veterinärena inte. Hon blev sprutade med kortison och blev hemskickad och skulle stå i boxvila sen sjukhage. Veckorna gick och hon blev bättre. Hoppet växte om att vi snart var tillbaka till ridningen.

Vi gick en horsmanshipkurs tillsammans, den fick oss att komma ännu närmare varandra. Började så småning om sätta igång henne försiktigt, sen började alla skador. Hältor, sårskador och kolik. Jag var så förtvivlad.

Veterinärer var och varannan dag för både det ena och det andra. Mediciner som antibiotika, smärtstillande och salvor blev en vardag för oss. Men vi kämpade tillsammans, även fast jag ibland bara ville ge upp så fanns det nåt inom mig som sa att jag inte skulle ge upp. Så jag fortsatte kämpa med henne, blev många tårar, mycket sorg men även en hel del glädje.

Åren har gått och vi har inte kommit så långt vi egentligen velat. Men vi är påväg tillbaka och vi ska nå våra mål tillsammans. Hoppet är det sista man ska ge upp..

Mars 2011

Hej!

Jag kommer senare när jag kommit igång med bloggen att berätta om min häst, vem hon är och om vårt första möte. Om våra motgångar och medgångar.